Om namnet "Lower East  Manhattan Project"

Varför kallar vi oss så? Det finns ett skäl, det finns flera skäl, enkla och komplicerade skäl.

I en källare en sen kväll i Lower East Manhattan så steg det in en kvinna i intensivt mörkblå klänning hon svävade upp på scen och förenade sig med en kontrabas. Det var som att de växt ihop. Hon spelade många toner och ganska tätt. Först blev jag förvånad av hennes uppenbarelse, men när hon börjat spela glömde jag både henne och klänningen, orkestern fick liv och kraft av hennes bas. Hemma i Stockholm hade jag spelat med Tobias Grenholm några gånger, jag hade gillat vad han gjorde, men inte förstått hur han gjorde, det kändes bra, men jag var förvillad. Nu när jag hörde damen i blått så förstod jag varför jag mådde så bra när Tobias spelade bas. I vårt band spelar Tobias bas, alltid.

 

Ett annat skäl är att bandet har som mål att inom tre år ha turné i USA och minst två av gigen ska vara i Lower East Manhattan.

 

Ett annat skäl är att Kristian Kraftling under sin tid i Dirty Loops ofta brukade gå till Rays Pizza, East Houston Street. När Erik hör Dirty Loops brukar han tänka att de spelar så komplicerat så att de måste tränat skalor och etyder så att fingrarna blivit förtjockade av nötandet mot tangenterna och avsmalade av de gymnastiska krumelurerna över tangentbordet. Erik diskuterar ofta sambandet mellan ekvilibristisk teknik och konstnärlighet, då brukar Tobias och Kristian snabbt tröttna och ge sig hän i musikens virvelvindar. Erik hoppas på att de ska få gott om tid för intellektuella musikdiskussioner vid caféborden på Rays Pizzeria i Lower East Manhattan.

 

Ännu ett skäl för namnet är att projektet byggs genom den geografiska historien. Den gamla arbetarstadsdelen var rik på immigranter och växte till en gentrifierad stadsdel med influenser från allt som varit utan att ha allt för hårda regler eller dogmer om vad som är rätt och fel. Det var inte heller en auktoritär och tendensiös tillväxt. Tillväxten kom från människors kraft och vilja att skapa sig bra liv i nära kontakt med andra människor och att låta de breda sociala strukturerna växa utan maktkamp och konflikter, inte ens ekonomiseringen fick makt i Lower East Manhattan, det känns bra och tryggt och fint, ändå finns fasan från Manhattanprojektet som en ofattbart fasansfull skugga. Där, just där måste frijazzen in och finnas, det vi vill sprida är bra och fint, men det finns inte ord för det, vi gör musik för det.  

 

Ännu ett skäl är saxofonen. Erik gillar sopransaxofonen bäst. Han spelar ibland sopraninosaxofon och flöjt, för länge sedan spelade han altsax, men han gillar sopranen mest. Han menar att den vuxit in i honom och är en del av hans kropp, oftast fungerar kroppen ju alldeles utmärkt, men krämpor och skador tar fokus från hur fantastiskt kroppen fungerar. I frijazzen saknar krämpor och skador betydelse, den fantastiska funktionen blommar oemotsagd och flödar outtröttligt, - precis som Lower East Manhattan, säger Erik. Hur det hänger ihop har många frågat och Erik förklarar gärna, men oftast har frågaren svårt att hänga med, då brukar Erik säga att  "det är som med kroppen - staden, ådrorna - vägarna, cellerna - husen, dom finns där, dom är magiska och dom fylls med människor, blod och elektriska signaler. Ett finger slår mot en ventil, det blir en ton, just när bilen bromsar och en vacker kvinna med barnvagn passerar över gatan, en bas och ett piano faller från himlen, det blir musik och på Lower East Manhattan kan det bara ske med en sopransaxofon! Fattar du väl?" Brukar Erik förklara, medan Tobias och Kristian fortsätter spela. Det blir snyggt.

Manifest!

Musikerna är skickliga och kan göra precis vad de vill, nu vill vi göra jazz och vi anser (i detta sammanhang) att jazz alltid söker, söker efter musik, själ, melodi, rytm, det oförklarliga, söker.

 

Vi anser också att improvisation är den viktigaste grundpelaren. Impulser (speciellt hos den som har lead) ska bejakas och märkas.

 

I denna orkester är vi också sökande efter grundpulser, men de behöver inte märkas de leder ofta till förvåning. Vi gillar förvåning, även publiken ska bli förvånad. Inget är vad det synes vara allt är, ja just det vad är det?